Page 82 - Countrysmart-Nr 4-2020-

CONTRYSMART • CHRISTINA STIELLI
Jag har, som så många andra, världens bästa jobb. I mitt fall handlar det om att jag får se i stort sett hela Sverige och träffa många människor överallt. Det är små grupper och jättestora grupper och jag reser kors och tvärs genom landet och numera är jag något av ett proffs på hur de olika tågstationerna ser ut och att Taxi Herrljunga har väldigt trevliga chaufförer och att ett av de my- sigaste hotellen finns i Ängelholm och heter Hotel Lilton. Den allra största för- delen med mitt jobb är att jag får träffa så många människor och framför allt. Dom riktiga människorna. Dom som bor utanför stan. På landet. Dom som vet vad det handlar om. Dom som lever på riktigt.
Vi har ofta hört om studier som sägs veta att de som bor på landet är lyckli- gare än de som bor i stan. Ju färre som bor på samma yta och i samma områ- de, desto lyckligare sägs vi vara. De som har förmånen att bo nära ett hav ska faktiskt till och med uppleva lägre nivå- er av mental stress. Jag behöver inte läsa några studier för att förstå att de som bor utanför våra fullproppade städer lever ett helt annat liv och ett liv som känns mer närvarande. Mer ... på rik- tigt. Det märker jag redan när jag kliver av tåget i Alvesta. Jag ska till Hovman- torp och arbeta och jag har bråttom för alla vi som bor i stora städer har alltid bråttom även om vi inte har bråttom. Vi måste springa till tunnelbanan ef- tersom nästa inte kommer förrän efter två minuter och vi måste dricka kaffe i en pappersmugg eftersom vi inte har tid att sitta ner. I höstsolen i Alvesta märker jag hur jag tvingas dra i min mentala handbroms redan när jag kliver utanför stationsbyggnaden. Trafiken flyter på lugnt och någon sitter på en bänk och läser en tidning och taxin står där och väntar och en trevlig rak-i-ryggen-man med lugn blick undrar om jag heter Christina och eftersom jag gör det sva- rar jag ja. Och kliver in.
Så fort min bakdel nuddar sätet och jag har dragit på mig mitt säkerhetsbäl- te tar jag upp min mobil för att kolla se-
naste mail och meddelanden för så gör vi som tycker att vi alltid har bråttom.
Det är då det vänliga, mjuka och in- tresserade småpratet börjar. Och jag äls- kar det. Det är inte det där teflonpratet. Det som glider undan och är byggt på att luften måste fyllas ut. Nej det här är det intresserade samtalet. Det som uppstår mellan två människor som möts för att de är intresserade av att lyssna på den andra och berätta själv.
”Vi har ofta hört om studier som sägs veta att de som bor på landet är lyckli- gare än de som bor i stan.”
Så fort jag kommer utanför den största staden och larmet och hetsen och knuff- ningarna i tunnelbanan och springandet i trapporna och armbågarna vid över- gångsstället hamnar jag i det liv som på- gar parallellt. I taxin pågår livet men i ett lugnare mak. Vi kör alldeles korrekt enligt trafikreglerna och folk promenerar i bredd på trottoaren med varsin hund och livet utanför bilfönstret pågår till sy- nes som i en film som inte riktigt dragits upp i rätt hastighet. Jag har lagt undan min mobil för det finns plötsligt viktigare saker att göra och på vägen till Hovman- torp får jag veta så mycket om området att det blir fullt i mina mentala anteck- ningsböcker, dom jag behö-
ver för att kunna återberät- ta allt spännande för pappa när jag pratar med honom imorgon.
Jag vill inte åka hem. Det är som när man har varit på solsemester och man in i det sista vägrar ta av sig sina flip- flops på Arlanda bara för att man vill behålla känslan trots att det är minusgrader och en
halv meter snö utanför.
Jag vill ta med mig känslan av att stan-
na i långa samtal med både viktigt och oviktigt att prata om. Jag vill inte läm- na cafét där ägaren tycker att hundarna visst kan få komma in eftersom de är en del av familjen. Jag vill stanna kvar i möten med människor som tycker att tiden nog kan användas till att samtala och berätta och fråga och minnas. Jag vill stanna kvar där man dricker kaffe i porslinskoppar och sitter vid ett bord och väldigt gärna får klappa hunden som är en tjusig pudel och som heter Lilly.
Varje gång som jag kommer tillbaka till Stockholm från en av alla mina resor ut i landet till människor som ger av sin tid och som är så där varmt välkomnande och generösa, bestämmer jag mig för att behålla tempot och känslan. Inte ramla tillbaka till hetsen och stressen och det fungerar i alla fall till dess att jag kommer ner till suckarnas gång under T-centra- len och någon kör över mina fötter med en dramaten och fräser åt mig att inte gå i vägen. Då tar jag fram den där dröm- men som jag har en bild på, ovanför mitt skrivbord ... huset på landet med minst tre hundar och jag ska sitta i solen och prata med grannen intill syrenen och så ska vi dricka kaffe ur porslinskoppar och vara lyckliga just därför.
Sedan ökar jag takten. Min tunnelba- na går om en minut och nästa kommer inte förrän tre minuter senare.
www.christinastielli.se www.adlibris.com www.bokus.com
82
COUNTRY SMART