Page 31 - Källemo SE

Idén kom när jag i oktober 2011 besökte S:t Petri kyrka i Klippan för att visa den för mina praktikanter. Det är Lewerentz sista kyrka och den hör till Sveriges bästa arkitektur, enligt mig och säkert många andra. Koppartaket höll på att bytas ut. Jag fick direkt idén att föreslå församlingen att göra något av de gamla
kopparplåtarna, inte bara byta ut dem mot nya. Sen kyrkan byggdes har arkitekter och arkitekturintresserade från hela världen vallfärdat till Klippan, så om ingenting annat kunde kopparn användas till någon slags souvenir eller visitkort, föreslog jag. Medan tjejerna på församlingens expedition funderade på tanken räddade jag en av plåtarna till en unik fåtölj med koppartaket på utsidan.
När jag frågade ägaren till plåtslageriet vad de ville ha för plåten blev han nyfiken och undrade vad jag skulle med den till. Jag förklarade och han sa på direkten. ”Jag ska också ha en fåtölj.” Överrumplad försökte jag förklara att det är ganska dyra och exklusiva möbler jag gör. Peter som han heter, avbröt mig och lade ut texten: ”Det är mitt plåtslageri. Jag startade det för tjugo år sedan. Det ligger här i närheten. Vi gjorde inte jobbet då kyrkan byggdes men nu gör vi om för att det var dåligt gjort. Flera av mina anställda och andra hantverkare jag träffat var med och arbetade på kyrkan och mötte Lewerentz. Det är en fantastiskt byggnad och det är en ära att få göra det här arbetet. Så, om det är någon som ska ha en fåtölj med plåt från kyrkan så är det jag!”
Efter det att jag sagt adjö och är på väg ut ur kyrkan hör jag tjejerna på expeditionen ropa. ”Får vi också beställa?” I bilen tillbaka till Malmö ringer jag Källemo för att säga att jag tror vi har ett case.
Peter, plåtslagaren, pratade om att det var tolv ton plåt, och även om jag någon gång gjort fler än bara en skräddarsydd fåtölj i samma utfö- rande var det här för stort för mig att pyssla själv med. Källemo tände direkt och redan dagen därpå var jag tillbaka i kyrkan och körde en genomgång med alla inblandade.
Mycket förvånade mig. Det var oväntat stort och positivt intresse för kyrkan, något jag inte kände första gången jag besökte kyrkan med min lärare på Konstfack, Torbjörn Ahlström. Då lät det: vad är det som är så intressant, miljön är mörk och svår att jobba i. Nu älskade alla byggna- den. När vi gick runt i kyrkan dök det upp en äldre kvinna med städ- vagn, knackade mig på axeln och undrade: ”Hur mycket tror du man ska lägga undan?”
Först pratade vi om att göra en variant på Aluminiumfåtöljen efter- som plåtarna hade stående format. Men när jag kom hem sa min fru:
29