Page 74 - Jubileumsspecial 2024

CONTRYSMART • NR 4-2022
74
COUNTRY SMART
Stadshotellet! Redan som liten gick jag igång på ordet – fast det kallades alltid Statt och ingenting annat. I Västerås var det under min tid där navet i ett relativt välsmort maskineri. Här dansade min unga mamma och jag runt granen medan min äldre pappa vände viktiga papper på sitt viktiga kontor som ansvarade för Bergslagens viktiga elförsörjning. Var god stör ej.
När festen var över promenera- de vi hem och kinderna var röda av det lyckade kalaset och den ky- liga vinterkvällen. I ena handen hade jag gottpåsen och i den andra mammas hand. Under kalasbyx- orna sved knäna efter en vurpa på parketten när slängrumpan gick åt pipsvängen.
Efter julfesten kom middagarna efter årets Hubertusjakt. En fot på stolen och en på bordet. Hästens skål! Studentfester nästa, och när det var min tur gällde inte längre de examensprov som avskaffades 1968. Men fest blev det ändå efter tre år på humanistisk-estetisk linje på Rudbeckianska gymnasiet, ti- digare kallat Läroverket och ing-
Illustration: Peter Ottoson 1942 - 2022.
enting annat. Så klart hände det sig på Statt! Allt som en avrundning på hem och skola i Västerås.
2008 var jag tillbaka på Statt och då med pressbadge runt halsen i stället för gottpåse i handen. Väster- ås stad bjöd på fest för artister och journalister efter delfinal i Melodi- festivalen och var skulle den vara om inte på Statt? Nu, 2022, är jag där igen på Stadshotellet. På Statt. Entrén till festvåningen är kvar, lika vacker nu som då. Den pampiga trappan håller ställningarna liksom garderoben med sina nummerbrick- or.
Från hotellrummet har jag utsikt över Stora torget och de stora varu- husen. Inte vackra som Statt med sin pampiga jugendarkitektur, och ljuset är inte direkt magiskt som i sången ”I dina kvarter” ur musika- len ”My fair lady”. Jag vet, för den sitter etsad i mitt långtidsminne ef- ter att ha snurrat många varv på ra- diogrammofonen hemma hos min unga mamma och äldre pappa.
Allt det här kommer tillbaka, och visst var det dumt att en gång riva gamla kvar- ter för att i stället smälla upp konsumlador. Men ändå – min tacksamhet är stor över att de får stå där. De finns där, och ute på torget flanerar några par i den lugna kvällen. De rör sig i sina kvarter och i de som fortfarande är mina. Och må de och Statt få stå kvar och leva länge där de är.
Låt det få vara fred!
Trevlig läsning och allt gott!
KRISTINA FRÖLING Chefredaktör
i mina kvarter