Page 132 - Cell46

I vilket fall fick jag en nylonsträngad gitarr och
en tuner(en typ av stämapparat), för mig var
det det bästa som hänt. Jag hade äntligen ett
sätt att ta ut min kreativitet som inte var
destruktiv, visst i perioder var jag nästan
manisk, men det hör till mina diagnoser, det
är bara en fas och de går över.

Vi upptäckte iallafall väldigt fort att jag hade
något utöver det vanliga, jag vet än idag inte
om det var skicklighet, alltså naturlig fallenhet
eller om det bara var rakt igenom envishet och
timme efter timme av övning som fick mig till
den nivån jag tillslut hamnade, men jag vet att
så fort jag klarat en låt så var det som att jag
förstod hela världen.

Dem jag bodde hos ville ju att jag skulle hålla

det enkelt, det var så dem såg det, men jag
utvecklades, kanske lite för snabbt, men det
gick framåt, jag gick fort ifrån min Sweet home
Alabama fas och vidare in i att börja studera
fingerstyle(en teknik som utgår ifrån att man
endast använder fingrarna som verktyg, inte
så viktigt). Visst förstår väl jag att det är
komplicerat och tjatigt, men dem förstod
kanske inte riktigt varför jag gav mig på just

126