Page 496 - Aldeburgh Festival 2022 FINAL COVERAGE BOOK

17 June 2022

-Vi känner oss helt blåslagna, säger Hélène Clément, violasten i Doric String Quartet på en solig bänk
utanför konserthuset Snape Maltings i Suffolk.
Det är dagen efter att hon och kvartettkollegorna spelat alla Béla Bartóks stråkkvartetter under tre
konserter på en och samma dag. Svettiga, smarta, inkännande, rasande skickliga och högenergiska
rock’n’roll-tolkningar i ordets bästa bemärkelse. Ett konstnärligt maratonlopp och - för den här unga
kvartetten som räknas till en av de ledande i världen just nu - ett mästarprov. Inte minst för dem
själva.
-Vi har drömt om att göra det här i femton, tjugo år, säger cellisten John Myerscough.

-Och när man kommer fram till den sjätte kvartetten måste man verkligen blotta sig själv, säger
Clément, märkbart tagen, medan vinden får de vidsträckta vassruggarna som kantar floden Aldes
irrande väg mot Nordsjön att låta som ett brusande, susande publikhav som omöjligt kan vara still.

Ska man sammanfatta den 73: e upplagan av Aldeburghfestivalen i ett ord – festivalen som
grundades av kompositören Benjamin Britten och sångaren Peter Pears och nu är tillbaka efter tre
års pandemipaus - är det just: rörelse.

Sällan har jag sett, och själv varit del av, så mycket fysisk, konstmusikalisk action på scen och utanför.
Det här är festivalen som tänkt igenom sitt klimatavtryck och hyr ut elcyklar till besökarna och
transporterar resten med el- och hybridbil. Slagverkaren Vivi Vassileva spelar på återvunna PET-
flaskor och i Laura Bowlers och Cordelia Lynns musikteaterstycke på miljötema, ”Houses Slide”,
kommer föreställningens elförsörjning just från frivilliga cykeltrampare. Inte mindre än två nya
operor – ”Violet” av Tom Coult och Alice Birch och ”Tide” av Emily Hazrati och Nazli Tabatabai-
Khatambakhsh – handlar om jordens undergång. Men annan action handlar mindre om
klimatkatastrof och mer om ett slags Monty Pythonsk teaterlek med Benjamin Brittens musik. Som
när operabarytonen Roderick Williams arrangerar en gammal barnkammarramsa om Oliver
Cromwells avhuggna huvud för trettio av det brittiska musiklivets ledande sångare och musiker -
inklusive Doric String Quartet – och sedan slänger in lite ”Peter Grimes” i mixen och låter fem
pianister dela på en och samma pianostol i en hela havet stormar-happening.

Sent kommer jag glömma dessa små gråhåriga gubbar och gummor – och några yngre - som springer
runt, runt, runt pianot och försöker hålla koll på sina stämmor och vem som ska vända notbladet
och… Monty Python, som sagt.

Men det handlar också om en publik i rörelse under uruppförandet av den blott 21-åriga Jasmine
Morris kammaropera ”Animal Farm”. Librettisten Venetia Bridges har omtolkat George Orwells anti-
stalinistiska allegori till en nutida kritik av kapitalism, konsumtion och sweat shop-samhälle och
publiken delas in i två grupper, en som ”investerare” (som förses med namnbricka) och en som
”arbetare” (som får ta på sig hårnät). Sedan vallas vi runt till olika rum där scener utspelar sig
samtidigt som vi förolämpas regelbundet av sopranen Mimi Doulton som den artificiella intelligensen
Snowball. Det är en speciell känsla att post-pandemi stå tjugo centimeter från en operasångerska
som plötsligt börjar sjunga till Morris elektroniskt förstärkta och förinspelade matta av röster i något
som liknar tibetansk strupsång.