Page 8 - Det gamla huset

vill veta hur det är där. Men hade hela den idén att klä ut sig varit nödvändig? Kanske det!
Nilo bestämmer sig för att gå tillbaka till det gamla huset en sista gång. Och när hon kommer dit ser hon en lyftkran och en grävmaskin. Det är uppenbart att huset snart kommer att rivas. Lyckligtvis finns det ingen där för tillfället. Hon tar några bilder och hon går en sista gång ner i källartrappan. Toppen att hennes telefon har en så bra kamera. Inget fel med nya tekniker, tänker hon och plåtar den gamla spegeln med guldramen.
Och nu raka vägen till vinden. Högst upp i trappan ser hon de gammaldags verktygen, som så prydligt ligger där. ”De kommer också att försvinna”, tänker hon. ”Vad synd”. Skulle hon våga ta med sig lite av det? Men nej, det behöver hon inte. De skulle bara hamna på hennes vind också. Sen ser Nilo det lila spöket. Det är samma spöke, men det ser lite annorlunda ut. Mindre klänninglikt. Lösare och lockigare. "Så du är kvar här. Vet du redan att huset kommer att rivas? Vill du inte följa med mig ändå?" Det lila
spöket drar en suck. "Nej. Vänlig inbjudan, men du skulle
bara bli störd av mig." Nilo protesterar: "Nej, struntprat!
Jag är också ofta ensam och kommer att bli glad över lite
sällskap. Och kom nu inte med det att du är en
bedrövelse, för det tror jag inte på." "Exakt", svarar den
lockiga varelsen. "Jag är ett tankespöke som tillhör ditt
förflutna. Förstår du nu? Jag gör vad jag vill och det
passar mig väldigt bra att försvinna med det här gamla
huset." Nilo berörs av de orden. Långsamt går det upp för henne hur bra de stämmer. ”Okej då, men jag måste låta det sjunka in,” säger hon. "Ta inte för lång tid på dig", är det omedelbara svaret, "släpp mig bara. Det är det skönaste för oss båda." "Ja, du har helt rätt,” säger Nilo lite förvånad och hon känner en lättnad. "Då går jag. Det var ett intressant möte ändå. Tack."
8