Page 3 - Gebbe fara

”Så går det alltid”, säger getingen efter att hon hämtat andan. ”Hur menar du?” frågar Gebbe. ”Förresten, jag heter Gebbe.” ”Trevligt att träffas, mitt namn är Wanja”, svarar getingen. Hon suckar och sätter upp glasögonen på huvudet. ”Så ser du helt annorlunda ut”, säger Gebbe, ”inte så ... uh ... farlig.” ”Jag behöver mina glasögon när jag flyger. Annars får jag tårar i ögonen. Jag flyger så snabbt. Och jag menar: Det går alltid så att människorna blir arga på mig.” Gebbe har ett förslag. ”Är det en idé att vänta tills människorna har gått? De brukar lämna rester på bordet. Då kan du äta dem i lugn och ro”, säger han. Wanja tycker att det är en ganska bra idé, även om det är svårt att vänta. Det passar inte en geting. Den brukar gå rakt på målet. ”Tja, då vet jag inte”, tycker Gebbe. Men plötsligt säger Wanja: ”Jag skulle ju kunna gå på ett annat mål först och komma tillbaka senare. Hej då!” Och så är hon borta. Gebbe sitter kvar under häcken. Han är tvungen att vänta själv. Först när solen går ner kan han hoppa tillbaka till sitt dike. Hade han bara inte hoppat så långt i morse. Hans mamma sa ju: ”Det blir en stekhet dag idag, Gebbe. Stanna nära vattnet.” Men Gebbe har alltid den där lusten att gå på luffen. Han kan inte stå emot den.