Page 17 - nr2_2017

gärna så långt bort det går ifrån pappret. Jag stannar upp och tittar bakåt ibland för att se att jag inte har tappat något. Blir jag för osäker behöver jag gå tillbaka en bit och börja om igen. Jag undviker som sagt även papper som ligger framför mig. Jag är rädd för att sekretessbelagd information ska ”fastna” på pappret som ligger på marken framför om jag nuddar det eller om jag till och med bara går för nära det. Ibland kan jag bli så osäker, trots att jag vet att jag inte kan ha tappat ett papper som ligger framför mig... där jag inte passerat ännu... att jag måste ta upp det. Jag kollar det antingen där och då och slänger det, men oftast så tar jag med det hem för att i lugn och ro kunna kolla pappret och slänga det då. Som tur är hän- der det inte ofta att jag tar upp ”skräp”... när jag väl gör det skäms jag så oerhört men kan ändå inte låta bli. Ångesten är för stark och ångesten styr mig. Innan jag överhuvudtaget tar upp pappret kollar jag att min väska och mina fickor är stängda. Jag kollar även mina händer, på ovan- och undersidan... så att jag verkligen inte har något i händerna innan jag tar på pappret (skräpet).
Hela vägen till bussen kollar jag marken framför mig. Ibland stannar jag upp och kollar bakåt, sedan kollar jag plat- sen jag står på, jag tar ett steg bakåt för att verkligen se att jag inte tappat något där jag stannat, innan jag fortsät- ter framåt igen. Ibland måste jag trots det gå tillbaka en bit och börja om. Jag går en omväg runt skräp och pappers- korgar... går så långt som möjligt ifrån dessa så att jag inte råkar tappa någon sekretesshandling bland det skräp som ligger på marken eller i papperskorgen. Jag vet så klart att bara för att jag tram- par på ett papper, går nära ett skräp el- ler en papperskorg, så betyder det inte att någon sekretesshandling kommer att hamna på det skräpet eller i pappers- korgen. Men ångesten är så stark att jag gör allt för att slippa den. För om jag nu skulle tappa en sekretesshandling och det händer något hemskt på grund av det, så kommer jag att må jättedåligt och aldrig förlåta mig och jag kommer
att ha ännu mer ångest... och ångesten är redan nu så stark att jag knappt orkar med, det klöser i bröstet. Bara själva sy- nen av ett papper eller en papperskorg väcker jättemycket ångest.
För att gå på bussen behöver jag ta fram min biljett. Jag kollar först att jag inte har något i mina händer, på ovan- och undersidan. Därefter öppnar jag väskan, ytterfacket där endast biljetten finns... inget annat. Jag stänger väskan. Jag ser runt omkring mig, jag backar ett steg och kollar så jag inte tappat något på platsen där jag stått. Jag går framåt men stannar upp igen och tar en blick bakåt... och en blick till och en till. Blir jag för osäker så går jag tillbaka en bit och kol- lar runt platsen och när det känns ok och säkert då fortsätter jag framåt. Jag går på bussen. Jag aktar mig för att nudda vid något och någon. Jag försäkrar mig om att mina fickor är stängda och att inget kan falla ur dem... på golvet i bussen el- ler i någon annans väska eller ficka. Jag minns (ser en inre bild av) att jag stäng- de fickorna hemma och har inte öppnat dem sen dess. Det hjälper denna gång som tur är. Alternativet skulle vara att kolla fickorna men då kanske jag tappar något. Fickorna är kanske tomma för att jag har tappat något som fanns i dem. Så ibland är alternativet ännu jobbigare än det redan jobbiga och jag låter bli... inte för att jag lyckas motsätta mig utan för att alternativet är värre och jag klarar inte mer.
Jag sätter mig helst på en ytterplats, annars står jag upp. Jag vill inte sitta nära fönstret... om det finns en gardin så vill jag undvika att nudda den. Så fort jag nuddar den kan sekretessinforma- tion fasta på gardinen. Jag kollar efter andras öppna väskor och fickor och und- viker att gå nära dessa. På ytterplatsen där jag sitter går människor förbi mig. På ostadiga ben med väska och kanske en tidning. Jag flyttar mig åt sidan så att de inte nuddar mig. Tidning innebär skräck på grund av sina många sidor... på någon av dessa sidor kan sekretessin- formation fastna.
Jag vet rationellt att bara för att jag kom- mer i kontakt med en tidning som nud- dar vid mig eller inte... så kommer inte sekretessinformation att fastna där. Men det hjälper inte mot den oerhört starka ångesten. Jag spänner mig i hela krop- pen, i varje muskel, och käkarna trycks ihop. Jag sluter ögonen. Jag mår illa, jag är rädd, jag är yr, hjärtat slår, svetten rin- ner, ångesten trycker och klöser i bröstet. Jag vill gråta och skrika, jag vill springa därifrån. Jag känner panik!!!
När jag börjar närma mig stationen jag ska av vid börjar jag kolla runt omkring mig så att jag inte har tappat något. Jag kollar på ena sidan av sätet och på den andra... När jag väl rest mig upp kollar jag på sätet och på ryggstödet, jag kollar även på säkerhetsbältets ovan- och under- sida ibland och så på golvet under sätet och runt omkring... om och om igen. Det har hänt att jag åkt tillbaka till den håll- platsen jag åkte ifrån, då jag fått för mig att jag tappat något på hållplatsen där jag klev på bussen.
Hjärnan går på högvarv, men utåt märks inget. Jag verkar ”normal”. Jag döljer allt väl, jag har ursäkter om någon skulle ifrå- gasätta. Dagen har knappt börjat men jag är redan helt slut. Jag mår så dåligt. Vill bara gråta... gråter.
Marta
NYTT OM OCD NR
2/2017 17