Page 20 - Nytt om OCD nr 1_2017

Insändare
Därför är jag öppen med min diagnos
Katriina Hugosson skrev i Nytt om OCD nr 3 2016 att det är få av OCD-förbundets medlemmar som ställer upp och vågar prata om den egna erfarenheten av OCD. Här har ni i alla fall en medlem som gärna gör det.
Jag har sedan 2011 hållit föreläsningar om mitt tvångssyndrom. Jag har även medverkat i media på olika sätt för att prata och informera om hur det för min del är att leva med denna svåra sjukdom.
För mig är det viktigt att vara öppen med min diagnos. Det har inte alltid varit så; jag skämdes väldigt mycket och höll det mycket i det dolda till en dag då jag fick idén att jag kanske skulle kunna hjälpa någon genom att våga berätta om svåra saker som man kan skämmas för och tycka är jobbiga. Jag ville visa att man inte är ensam, att vi är många med OCD. Jag fick min OCD-diagnos år 2005, då 22 år gam- mal, och det tycker jag var sent i livet. Jag hade gärna velat att någon hade berät- tat att det finns en sjukdom som gör att
Hej ”Elin”, och tack för din insän- dare i Nytt om OCD nr 4 2016.
Oj, vad jag känner igen mig i din berät- telse. Även jag är mamma till ett barn med OCD, du har verkligen fått min hjärna i spinn.
Att känna vanmakt, frustration och ilska, att säga till sitt barn ”dra dit pepparn väx- er, jag orkar inte med dig längre”, visst känner jag igen allt detta. Även jag har många gånger både kännt och uttalat så- dant som jag djupt ångrar...jag har sårat och jag har tagit avstånd...allt i min för- tvivlan, då inget annat funnits tillhands.
man kan ha konstiga, äckliga, fruktans- värda, hemska tvångstankar. Och tvångs- handlingar som kan göra att man inte kan komma hemifrån på flera timmar, efter- som man är tvungen att kontrollera en massa olika saker i hemmet, med en oro att det skulle kunna börja brinna, inte vara låst, bli översvämning, med mera.
Jag kände mig så ensam i min sjukdom. Efter påtryckning från en vän vågade jag dock ta kontakt med psykiatrin år 2005, trots stor rädsla att de skulle spärra in mig, antingen i fängelse eller på mental- sjukhus, när jag kom dit och berättade om mina konstiga tankar och om vad jag gjorde för tvångshandlingar.
Jag började i KBT-terapi och gick flera år. Efter några år med terapi, som inte rik- tigt funkade på mig, så bestämde jag mig för att kolla om det fanns något intresse någonstans av att jag kom och föreläste om min OCD. Det kunde nog hjälpa mig en hel del att våga prata om detta istället för att vara i det dolda. Jag frågade Stu- dieförbundet Vuxenskolan Blekinge om de skulle kunna tänka sig att hjälpa mig.
För även jag måste överleva...eller det kanske inte är så! Skulle jag egentligen ha valt att bli sjuk (på riktigt), sjuk med minnesförlust på grund av frustration... sjuk med ett rusande hjärta och sjuk när orken trutit...hade det blivit bättre om familjen hade fått ta ännu mer stryk...så mycket styrk att vi hade gått isär!!! Var det egentligen det priset som vi skulle ha betalt...hellre än detta som vi nu har?
Är det någon av er som har blivit till- sagd...”jag vill inte veta av dig”...”dra åt helvete”...”du är inte min mamma längre” eller har detta bara drabbat mig? Ska jag dra då...ska jag acceptera att bli
Det kunde de! Och de ordnade så att jag kunde komma till en socialpedagogutbild- ning i Jämshög och berätta min historia. Jag älskade det! Eleverna sa att jag verkli- gen borde satsa på att komma ut och före- läsa. Så har det rullat på sedan 2011. Med många intervjuer, tv och radioprogram och ett hundratal föreläsningar.
Jag vill informera om min OCD. Jag vill berätta om att jag har så skrämmande tan- kar att jag ibland är helt panikslagen och hela kroppen en stor ångestklump. Tankar som att jag är rädd att jag ska råka skada eller döda någon, tankar att jag ska råka ta på någon människa på ett olämpligt sätt eller ställe, tankar om att jag kanske ska råka skrika ut något olämpligt i en stor sal full av människor. Och att jag har många tvångshandlingar för mig; jag räknar, jag hoppar, jag letar efter lik som jag är rädd att någon planterat i min lägenhet eller i min bil, jag slår mig, jag blinkar och kon- trollerar saker och ting på olika sätt. Allt detta vill jag berätta. För det är faktiskt inte jag. Det är faktiskt min OCD.
Malin Ovesson
avsagd som ”mamma”, ska jag bli tyst... inte provocera/inte reagera när jag ser att något är på gång/bli den neutrale som aldrig säger sin mening...
Vi blev en trasig familj, en dysfunktionell familj, en familj som inte längre klarar av att träffas. Nej, det är inte så jämt, men allt som oftast, framför allt om det hettar till. Då är vi nära till sammanbrott, då är det inte långt till de sårande orden, till oviljan att förstå och förlåta.
Jag vet inte hur vanligt det är att man som familj ber att få professionell hjälp för att ”lappa ihop det som är söndertrasat”!
20 NYTT OM OCD NR 1/2017