Page 8 - Nr 4_2016

Tema: Förälder
”Jag glömmer inte”
– en mammas berättelse
Att känna vanmakt, frustration och ibland ilska; så beskriver Elin sin roll som mamma till ett barn med OCD. Samtidigt är livet som en berg- och dalbana, med många goda stunder och långa perioder då livet funkar bra. Här följer hennes berättelse.
Den där morgonen glömmer jag inte. Den där morgonen då tvånget slingrade sig ännu ett varv runt min sons hjärna och jag – varken för första eller sista gången – lät frustrationen ta överhanden och blev precis en sådan förälder man inte ska vara.
I den där tvång-omgången sade tvånget åt M att det fanns något farligt i andra männi- skor. Något ont hade tagit över andra män- niskors viljor och handlanden, och tvingade dem att göra saker som i sin tur skulle göra M illa. Alltså kunde han inte röra vid dessa människor, för de kanske försökte förgifta honom eller få honom att bli ond. Det här onda kallade han djävulen. Djävulen fanns i mig, i min man, i lärarna... överallt. Och M värjde sig, allt mer utmattad. Själv kände jag mig också utmattad, och fast jag visste att det var tvånget och inte M som proteste- rade mot att jag rörde vid honom, kände jag mig ratad och värdelös.
Vi hade kämpat mot tvånget många gånger innan. Vunnit segrar med hjälp av KBT, pepp och mediciner. Vi hade haft bra perioder. Vi hade sett det komma tillbaka, i någon ny form, och tagit upp kampen igen. Och den här omgången var egentligen inte annorlunda.
Men den där morgonen. Med den vanliga stressen, min man hade redan hastat iväg
till sitt jobb, jag hade fixat fram frukost och väckt barnen. Jag hade ett hopp om att M skulle äta utan att tvånget lade sig i, eftersom han inte hade sett mig ställa fram maten och alltså kanske inte skulle bli påmind om att jag rört vid tallrikarna.
Fil, flingor och smörgåsar står framdukade på bordet. Radion bubblar på i sitt hörn. Jag sitter med min tidning och dricker mitt te. M bara tittar.
”Ta lite fil”, säger jag.
”Det går inte”, mumlar M tyst.
”Okej”, svarar jag, och försöker ha en lugn och vänlig ton, samtidigt som pulsen ökar – nu kommer det att bli krångel. ”Då kan du väl göra i ordning något eget.”
”Det kan jag inte nu när du har föreslagit det”, svarar M ännu tystare.
Stressen kokar i mitt huvud och jag kan inte tänka klart. Tvånget har fått ett ännu fastare tag. Nu är det inte bara andra män- niskors beröring som är farlig, nu är det de säger farligt också. Och jag klarar det inte längre. ”Ut härifrån!” tjuter jag och kastar tidningen på honom. ”Gå, jag vill inte se dig!” Jag ser inte längre mitt barn, jag ser bara tvånget som sitter där och förpestar.
M snubblar förskräckt ut. Jag andas djupt och försöker lugna ner mig, men det går inte. I stället andas jag allt fortare. Lilla- syster sitter stum och rädd bredvid. Hu- vudet kokar fortfarande, och när jag tän- ker på att han måste ha någon mat i sig innan han går till skolan rusar jag efter honom och skriker att han måste tillbaka till köket. Det är lätt att få honom att röra sig åt det håll jag vill, eftersom han gör vad som helst för att undvika min ut- sträckta hand.
”Ni är så duktiga som klarar av det här”, händer det att folk säger när jag berättar om vår kamp mot tvånget. Och fast jag vet att vi har gjort så mycket vi kan för att hjälpa M – sett till att han fått behand- ling på BUP, lagt upp KBT-träningspro- gram och belönat minsta lilla framsteg, försökt förstärka friskfaktorer i hans liv, varit borta från jobbet när tvånget sett till att M inte klarat att komma ut ur huset – fast vi gjort det och mycket mer så kän- ner jag mig aldrig, aldrig duktig. Jag ser hur mycket han lider, och hur lite jag kan göra åt det. Jag minns alla gånger jag va- rit opedagogisk och snäst. Jag känner min vanmakt.
Men det är ju inte alltid folk säger att man är duktig heller, många gånger vet de helt enkelt inte vad de ska säga. För visst låter det konstigt: ”Min son tror att det finns en djävul i mig”. Ja, vad ska man tänka om det? Att det måste betyda att vi föräldrar brukar prata om att djä- vulen kan finnas i folk, och att sonen fått idén därifrån? Att vi skrämt slag på ho- nom med otäcka berättelser? Jag och min man vet ju, att vi aldrig någonsin pratar om djävulen och inte om gud heller, för vi är inte det minsta religiösa. Lika lite som vi tycker att smuts är farligt, eller att svärord är totalt förkastligt. Vi vet att vi inte har lärt våra barn det, men de vi pratar med vet inte. Och det gör att jag drar mig för att prata om tvånget, för det är så svårt att förklara. Ett barn som inte kan gå över öppna ytor utan måste ha en vägg att hålla sig i – det är väl bara sådant som barn får för sig ibland? Inte något som hysteriska föräldrar ska blåsa upp till ett stort problem. Det kanske är vi föräldrar som är problemet egentligen? Vi tycker nog om att ha något att oroa oss
8 NYTT OM OCD NR 4/2016