Page 9 - Nr 4_2016

för. För barn kan väl inte ha ångest på rik- tigt, det är väl bara vuxna som kan det?
För mig har det blivit så att jag med åren pratar med allt färre om tvånget. Visst, jag har inga problem att nämna att min son lider av OCD, men detaljerna berättar jag bara för dem som jag vet kan förstå. Att få höra att jag är duktig tröstar mig inte. Men däremot att höra andras berättelser, de som själva kämpat eller kämpar mot
tvånget, det ger mig någon slags styrka. Något slags hopp, andra orkar fortsätta och då orkar nog jag också fortsätta.
Hur det gick den morgonen? Ja, inte fick M i sig någon mat. Inte kunde han ta på sig några kläder. Att gå i skolan blev inte möjligt. Det här var inte hans sämsta dag, det blev värre. Och jag kunde inte ens hjälpa honom med KBT-träning, eftersom tvånget intalade honom att allt jag sade var
menat att skada honom. Men till slut nåd- de vi botten och började vägen upp igen. I slutändan hade en och en halv månad i skoltid försvunnit. Nu är vi uppe, och här uppe har vi varit nu i snart tre år. Men jag glömmer inte.
”Elin”
NYTT OM OCD NR
4/2016 9