Page 187 - Cell46

Det jag menar är att dem helatiden har gjort
rätt i att säga ifrån och tjata på mig, men det
finns inte längre någon som gör det och visst
kan det vara ensamt, men jag pratade med
min morbror för ett par dagar sen senast och
även fast han idag inte är lika involverad i mitt
liv som han tidigare har varit, så förväntar
han sig fortfarande att något ska hända.

Att jag ska växa upp och möta problemen som
jag förr alltid vände ryggen åt och det är ett
dilemma. Jag vill inte göra någon besviken,
men samtidigt vet jag om att jag måste gå min
egna väg(som jag alltid har gjort), men att gå
sin egen väg behöver inte betyda att man ska
begå brott eller skada en annan person, livet
är så mycket större.

Att gå min egen väg kan mycket väl innebära
att lämna VVS och fastighet bakom mig för att
omskolas till personbilsmekaniker, vilket jag
faktiskt har valt att göra efter alla år.

Varför vet jag inte riktigt, men det känns som
ett steg i rätt riktning, om jag bara blir av med
alla skulder, en riktig utbildning och tar tag i
mitt liv är jag ganska säker på att både min

181