Page 86 - Cell46

Senare insåg jag att det var på grund av den
där jävla ECT:n som jag blev så jävla konstig,
att jag ens kunde tro något sånt var galet(att
jag blev erbjuden att jobba åt företaget veckan
efter jag kom ut från fängelse var egentligen
bara en slump, jag var tvungen att tacka nej
eftersom jag hade bestämt mig för att flytta
från Örnsköldsvik för att studera i Sundsvall).

Jag trodde jag hade en chans att ställa allt till
rätta med Ida och ta tag i mitt liv. Jag
hoppades på att jag skulle få en ny chans i
livet. Jag trodde jag kunde fixa allt när jag
kom ut från anstalten. Jag trodde att jag
skulle få en chans att rätta mina misstag.

Jag smidde en massa planer, som jag idag vet

aldrig kommer att komma i närheten av att bli
verklighet. Just där och då trodde jag att allt
skulle lösa sig(det var innan jag fick veta att
Ida skulle flytta och hade sagt upp lägenheten
i min frånvaro).

80