Page 82 - Cell46

världen inte lista ut vart ljudet kom ifrån.
Ljudet var där i mitt öra, hur klart som helst.
Det står också i min journal att jag “Sitter på
sängen och ler helt omotiverat. Han tittar hela
tiden på ventilationshålet och uppvisar av och
till rädsla”. Klart jag var rädd, för jag levde i en
helt annan värld. Jag lever i en annan
verklighet än läkaren och alla andra, i en värld
där allt och alla innebär en fara. En värld där
man inte ens kan lita på sin bästa vän.

När de frågade om jag hörde röster, sa jag att
det händer märkliga saker i mitt huvud, men
valde att inte säga mer än så, för jag trodde
redan att alla visste allt. Varför ska jag prata
med en läkare om alla ändå vet vad jag
tänker?

De frågade om jag kände mig förföljd eller om
jag tyckte att det var något märkligt med
ventilationstrumman, det var frågor jag inte
kunde besvara. Kroppen låste sig, jag kände
en grov rädsla och visste inte varför, kunde
inte ge några som helst svar på några frågor.
Allt jag sa till läkaren var att jag inte mådde
bra och att jag ville åka hem, jag kunde inte
säga någonting annat, varför vet jag inte. Det

76