Page 2 - Det gamla huset

Lite förbi Nilos trädgård, där vägen går mer uppåt, ligger ett gammalt hus. Mitt i kurvan. Det är ett trähus byggt på en stenbas, något du ser mycket av i det här landet. Ytterdörren är borta och öppningen är täckt med en träpanel. Från verandan finns det bara några plankor kvar som ligger på utskjutande sliprar. Några av fönstren är igenspikade. Förr i tiden var det nog ett vackert hus. I varje fall ett fantasifullt hus, byggt efter någons egen design. Med vindskupor och utsmyckade sniderier. Nilo är säker på att verandan en gång hade fönster med färgat glas. Och att en bred trappa ledde till den. Men nu ser allt förfallet och övergivet ut. Huset har stått tomt så länge hon kan minnas och det finns aldrig en människa i närheten. En gång har hon gått dit och tittat, men den övergivna atmosfären tilltalade henne inte. Det var sent på hösten och en hård vind blåste runt huset. Från något håll hördes ett klapprande ljud, som från en lossnad bräda där vinden fått grepp. Nilo kände inget behov av att undersöka vidare. Jag kommer tillbaka en annan gång, tänkte hon, men det hände aldrig. Tills idag.
Det ligger en igelkott på vägen nära brevlådan. Ihjäl körd. Vad synd, det hade varit så trevligt att ha igelkottar i trädgården. Den här är den första Nilo ser här. Hon tycker att de är så älskvärda. Hon hade en igelkottsamling som barn. Leksaksdjur, alltså. Det började med ett skämt från hennes far. Hon fick en igelkott eftersom hon alltid var så lättretad. Och sen två till. De hörde ihop, en hane och en hona. Så fortsatte det. Nilo blev fäst vid dem. Och hemma hos sina föräldrar fanns det alltid igelkottar på gårdsplanen nära bakdörren. Hemma. Länge sedan. Hon tar posten ur lådan och går hem. I köket är det en behaglig värme. Väldoftande askträ brinner i vedugnen. Det gör gott för hennes gamla leder. Ändå bestämmer hon sig för att sedan gå till huset på berget. Nilo vet själv inte varför.
2