Page 11 - nr2_2017

ende av vilken kunskap och kompetens skolans personal har när det gäller att bedriva en pedagogisk verksamhet för barn med olika sorters psykisk ohälsa, men också av hur tillgänglig primärvård och psykiatrisk vård är för barn och unga. NSPH menar vidare att det är av största betydelse att föräldrar till barn med psy- kisk ohälsa får det stöd de behöver för att kunna ge bästa möjliga stöd till sina barn, men också att de får den vård och det stöd de behöver för egen del.
– För att lyckas öka närvaron i skolan krävs mer kunskap om olika elevers förut- sättningar. För att exempelvis kunna göra en relevant åtgärdsplan kan det behövas stor förståelse för och kunskap om psykisk ohälsa. Det finns ett behov av kompetens- höjning längs hela skolkedjan – från stöd- pedagoger till rektorer och huvudmän, säger Nicole Wolpher, intressepolitisk talesperson för NSPH.
NSPH vänder sig emot att funktionsned- sättning i betänkandet anges som en indi- vidfaktor, det vill säga en faktor som kan hänföras till eleven, och inte som en skol-
faktor. Man menar att skolan har svårig- heter att möta elever med psykiska funk- tionsnedsättningar och att skolans personal är i behov av ökad kunskap om psykiska funktionsnedsättningar och om hur läro- miljön kan anpassas utifrån de olika indivi- dernas behov. NSPH framhåller att många elever idag far illa i den svenska skolan på grund av skolans oförmåga att möta dem utifrån deras förutsättningar, trots att skol- författningarna är tydliga med att under- visningen ska anpassas. Skulle skolan klara av detta, skulle neuropsykiatriska funk- tionsnedsättningar (NPF) eller andra psy- kiska funktionsnedsättningar inte längre behöva vara en riskfaktor och frånvaron skulle minska rejält, menar NSPH.
Att beskriva funktionsnedsättning som en individfaktor, bidrar till, eller spär på, ett synsätt som handlar om att det är eleven som har svårigheter och inte sko- lan, trots att vi vet att skolan har svårt att göra läromiljön pedagogiskt tillgäng- lig för alla elever. Det är ett synsätt som inte utvecklar den svenska skolan eller ger elever förutsättningar att lyckas i skolan, menar NSPH.
I arbetet med att minska frånvaron anser NSPH att det är viktigt att skolan lyssnar in eleven och ser dennes vårdnadshavare som en värdefull resurs. Eleven är expert på sin egen livssituation och vårdnadsha- varna har lång erfarenhet av barnets behov och förutsättningar.
Rörande betänkandet anser NSPH dess- utom:
• attelevhälsanomgåendebehöverfåökade resurser, då den idag har begränsade möjlig- heter att bedriva sitt förebyggande arbete. Det är också avgörande att elevhälsan har en bred kompetens i fråga om att fånga upp psykisk ohälsa eller psykiska funktionsned- sättningar och att kunna ge rätt stöd eller remittera vidare till rätt instans.
• att samtliga lärare behöver mer kun- skap kring bemötande av elever med psykisk ohälsa eller psykiska funktions- nedsättningar samt att ta del av den spe- cialistkunskap som elevhälsan besitter.
• att ansvarsområdena och samverkan mellan elevhälsan och andra stödinstan- ser, såsom barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten, förtydligas. Detta för att det inte ska uppstå glapp där elever bollas fram och tillbaka utan att få det stöd de behöver.
• att rätten till en samordnad individuell plan (SIP), vilken finns lagstadgad i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen, också ska införas i skollagen. Detta för att underlätta för elever som under skoltiden också har kontakt med kommunen eller landstinget.
• att utredare bör fokusera mer på den forskning som finns kring vad som gör att man trivs i skolan, snarare än att kon- statera att det finns kunskapsluckor kring vad som förhindrar frånvaro.
• att skolans verksamhet i större grad samverkar med representanter från civil- samhället, till exempel brukarrörelser, för att föra in den kunskap och de perspektiv som finns där.
Text: NSPH och Hannah Mälarborn
Vill du läsa utbildningsdepartemen- tets förslag i sin helhet, sök på rege- ringens hemsida ”Saknad! Uppmärk- samma elevers frånvaro och agera.” (Statens Offentliga Utredningar 2016:94)
NYTT OM OCD NR
2/2017 11