Page 26 - Nr 4_2016
P. 26
Insändare
Därför är jag inte
öppen med min diagnos
”Varför är det så svårt att prata om OCD? Det är inte många av våra medlemmar som ställer upp och pratar/informerar om den egna erfarenheten av OCD eller OCD-relaterade tillstånd”, skriver OCD- förbundets ordförande i ledare i Nytt om OCD nr 3 2016.
Jag vill i det följande försöka besvara den- na fråga utifrån min egen erfarenhet.
Jag är en mycket social person, jag har lätt för att prata inför människor och jag brinner för att dela med mig av kunskaper som kan vara andra till hjälp.
Ändå håller jag mig till att peppa andra med psykiska problem i det fördolda, an- tingen face-to-face eller anonymt via olika forum. Varför då?
Tendensen till tvångstankar har funnits i mitt liv allt sedan tonåren. Men i sam- band med en utmattningsdepression i 30-årsåldern kanade jag rakt ut i ett av- grundsdjupt hål – tvångstankar upptog så gott som dygnets alla timmar och OCD- diagnosen var ett faktum.
Medicinering, KBT, mindfulness, psyko- terapi, självhjälpsböcker. Aldrig slutade jag kämpa, aldrig gav jag upp, trots att jag tidvis var inmålad i ett hörn av till- varon, på grund av alla tvång och und- vikandemanövrar. Där OCD tillåts växa, där krymper livsutrymmet. Relationer påverkas, glädjen mattas och det är en stor utmaning att hålla ångan uppe.
År av depression och sjukskrivning. En resa genom hopp och förtvivlan, såväl inom mig själv, som gentemot samhället: arbetsgivare, Försäkringskassan, Arbets- förmedlingen... Det blev ett antal om- starter och försök att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Som grädde på moset blev jag en dag ut- försäkrad. Det var väldigt stressande, men fantastiskt nog fann jag en väg. En prak- tikplats ledde till nya tankar och intressen och jag vågade ge mig i kast med att om- skola mig. Att jag en dag skulle kunna få ett ”riktigt arbete” igen vågade jag aldrig riktigt tro, men idag är det ett faktum. Nu, 15 år efter min krasch, har jag förmå- nen att ”gå till jobbet” och få ut en allde- les vanlig lön. För mig är det långt ifrån någon självklarhet.
Mina kollegor vet att jag varit utbränd, men jag finner inget skäl att berätta för dem om min OCD. Min arbetsplats är, utan att de vet om det, en plats för min ”recovery”.
Jag skäms inte för min diagnos. Jag har inte bett om att få den, den är bara nå- got som är, och som jag dagligen kämpar med. Men jag är övertygad om att vi med OCD har stor nytta av att finna model- ler i vår vardag. Att se hur andra hanterar vardagliga sysslor som för oss med OCD kan bli övermäktiga. Ju mer vi fokuserar på tvångstankarna, desto mer växer de oss över huvudet. Därför upplever jag att det
är till min hjälp att mina kollegor är lyck- ligt ovetande om min diagnos. Det finns så många välmenande människor som skulle kunna stjälpa mig genom att ”visa extra hänsyn”, börja fokusera på mina problem, och kanske dubbelchecka saker som bekymrar mig.
Nej, det bästa för mig har under de senaste åren har varit att vistas bland de ”friska” människorna, se hur de gör, och ha dem lite som modeller. Att av dem bli betrak- tad som en ”vanlig medmänniska” med lite olika skavanker i bagaget – det gör att jag får allt lättare att distansera mig från min OCD. Jag är inte min OCD, lika lite som någon är sin cancer eller sitt höga blod- tryck.
Sedan hör det ju även till saken att OCD inte är något man med lätthet skriver i sitt CV eller tar upp vid en anställnings- intervju. Det gäller att inte bränna fler broar än de man redan bränt, så att säga...
I dagens samhälle med alla kontakter via sociala medier finns det en stor risk att man exponerar mer av sig själv än vad som faktiskt är hälsosamt för en själv. Det är en helt annan sak att ha några nära re- lationer där man kan berätta öppet. Men i det skede jag just nu är, har jag svårt för att tänka mig att offentliggöra min diag- nos. Kanske, och förhoppningsvis, resone- rar jag en dag annorlunda.
”Anna”
26 NYTT OM OCD NR 4/2016
