Page 55 - Bilfamiljen

Stockholmsbaserade Philipsons som övertog Merce- des-agenturen i Sverige, även för landets södra delar. Något som naturligtvis grämde Allan Söderström under en tid.
De engelska märkena sålde väldigt bra under de första åren efter kriget. Men så småningom kom Volkswagen men även tysktillverkade Ford Taunus och Opel Olympia ut på marknaden. Då blev konkur- rensen för engelsmännen riktigt tuff.
– De hade inte satsat på utveckling utan sålde identiska bilar som före kriget. Troligen för att de helt enkelt tyckte det var enklast så. Visserligen kom så småningom Morris med några nya modeller och tog upp kampen om köparna. Men hela tiden kom de lite sent, berättar Lars Söderström.
Kunder fanns det ganska gott om vid den här tiden i Sverige. Det var snarare att få fram bilar i tillräck- lig takt som var problemet. Inte minst den populära Morris Minor skapade mycket huvudbry åt Allan Söderström och Förenade Bils återförsäljare runt om i landet. Leveranserna från England fungerade helt enkelt inte.
Under en resa i slutet av fyrtiotalet, körde Allan, Lillemor och sönerna Jan och Lars genom det krigs- härjade och i många stycken sönderbombade Tysk- land. Man passade på att besöka gamla vänner och kontakter på Mercedes i Stuttgart och fick där tips om att BMW i München troligen hade intressanta saker
i görningen. Sagt och gjort, färden gick vidare till München och BMWs huvudkontor. Allan steg in och lämnade familjen sittande i bilen utanför. Efter två timmar kallades de in och fick lära känna direktör Grewenig, något som blev starten på en livslång och nära vänskap mellan familjerna.
Hanns Grewenig var i grunden ingenjör men hade arbetat sig upp inom den tyska bilindustrin och 1948 tillträtt som vd på BMW. Han kunde dock inte erbjuda Söderströms några bilar vid deras möte eftersom fabriken för närvarande endast tillverkade motorcyk- lar. Bolagets bilfabrik hade efter krigsslutet hamnat i den Sovjetiska zonen och dit hade man inte tillträde.
Framtiden skulle dock utvisa att mötet kom att ha stor betydelse, både för Förenade Bil och BMW.
Efter andra världskriget låg Tyskland i ruiner. Det fanns många tomma industrilokaler och konkursfär- diga bolag kvar. De hade tömts på maskiner och all annan utrustning av segermakterna som tog maski- nerna till sina länder eftersom det i samband med fredsuppgörelsen fastställdes att Tyskland skulle bli ett jordbruksland utan någon tillverkande industri.
Men det blev inte riktigt som det var tänkt. I slutet av fyrtiotalet kom betydande summor som bidrag och lån till Tyskland genom Marshallplanen. De använ- des bland annat till att finansiera nya maskiner och återuppbygga industrin. Därmed fick tyskarna en mycket modernare och bättre produktionsapparat än vad man hade i till exempel England och Frankrike. Inom några år efter Marshallplanens införande var de sönderbombade städerna i västra delarna av Tyskland återuppbyggda. Moderniteter som bilar, TV-appara- ter, allehanda elektriska apparater tillsammans med många andra varor tillverkades åter i den tyska industrin.
Den starka konjunkturen innebar att det gick mycket bra för Förenade Bil. De bilar som såldes gick i första hand till de som verkligen behövde dem, läkare, veterinärer och taxichaufförer. Men från att vara de rikas nöjesmaskin och raritet blev det nu mer ett självklart hjälpmedel för samhället.
Vägen till att bilen skulle bli var mans egendom hade inletts! ■
1940-talet
C.B. Thomas, Chrysler/DeSoto
Hanns Grewenig, BMW AG
51