Page 134 - Countrysmart Nr 1-2020

CONTRYSMART • HARALD LEANDER
ar med en viss misstänksamhet och det går ibland mycket trögt att lansera den justerade bild av världen som den nya förklaringen kräver. Charles Darwins evolutionslära, som lanserades 1859 i On the Origin of Species (Om arternas uppkomst), tog ansenlig tid på sig att bli allmänt accepterad och har alltjämt be- lackare.
I ett övergångsskede står inte sällan flera teorier mot varandra i tävlan om vilken av dem som ska upphöjas till san- ning inom det ena eller andra området. Eller så accepteras under kortare eller längre tid flera lösningar på samma pro- blem. Inom kvantmekaniken förklaras ljus dualistiskt som å ena sidan ett våg- fenomen och å andra sidan ett partikel- fenomen. Båda förklaringarna är möjli- ga, men inte samtidigt. Ändå uppfyller fenomenet ”ljus” kriterierna för båda. Fysikern Erwin Schrödinger försökte förklara saken genom att be oss förestäl- la oss en katt instängd i en låda ihop med en helvetes-°©‐mekanism som har 50% risk att utlösas och döda katten. Så länge lådan är stängd är katten på en gång le- vande eller död – samtidigt. Men öppnar vi lådan ser vi antingen en död katt eller en katt som lever. Schrödingers katt har svävat mellan liv och död sedan 1935.
Nu för tiden har vetenskapen arbe- tat sig ner på cellnivå, elektronnivå och bortom det, när det gäller sådant som är smått och ut till avlägsna galaxer, mörk materia och dylikt när det handlar om det stora. Vi är numera också beredda att godta förklaringar och sammanhang vars bärande tankar och vidd vi i de flesta fall inte kan greppa – tillräckligt många auktoriteter på ett visst område är överens och stöder samma teori eller i bästa fall teorem, och detta anser vi så småningom är så övertygande att vi bör justera vår världsbild och verklighets- uppfattning.
Det vi anser vara kunskap, godtagba- ra sanningar, ja – fakta, har på många områden sedan länge lämnat det empi- riska stadiet, det vill säga att vi själva kan skaffa oss erfarenhet av någonting för att kunna acceptera det. Det känns logiskt
för oss att godta att det finns ljudfrekven- ser som vi inte förmår höra eller ljusstrå- lar vi inte kan se. De är en förlängning av det vi känner till och kan förnimma. Och dessutom har någon erkänd speci- alist på området på ett övertygande sätt förmått redovisa att dessa frekvenser är möjliga att mäta eller också innebär de en påverkan på oss eller omvärlden som i sig går att iaktta. Vi blir solbrända och det verkar rimligt för oss att osynliga ul- travioletta ljusstrålar är upphovet. Eller byggnadskonstruktioner rasar ihop av ohörbart låga toner. Också det verkar godtagbart när vi ser brospannet ge vika, även om vi inte hör ljudet.
Och på mycket stora frågor – eller mycket små och därför lika mystiska – är vi beredda att köpa ett svar som vi inte har minsta möjlighet att verifiera ens se- kundärt. Att ”allt är relativt”, ”rumoch tid är samma sak” eller att ”neutroner och andra partiklar passerar hela tiden genom vår kropp” är synnerligen kom- plexa idéer som ändå känns acceptabla för många och som kanske till och med besvarar frågor vi inte ens ställt oss. I vil- ket fall som helst modifierar vi vår syn på universum, processer i vår kropp eller vårt psyke.
Är vi då mogna att också acceptera en justering av vår uppfattning om vad sa- ker och ting smakar? Sedan en tid kan vi nämligen dela upp vår smak i fem olika komponenter. Dessförinnan hade vi bara fyra att välja på. Men för drygt hundra år sedan, 1908, lyckades den japanske vetenskapsmannen Kikunae Ikeda vid dåvarande kejserliga universitet i Tokyo isolera en femte fristående smak, umami. En smakförnimmelse som alltså är var- ken söt, sur, salt eller besk. Så vad sma- kar det då?
Det är inte så alldeles lätt att säga och definitionerna varierar: färskt, milt, fyl- ligt, ”utmärkt”, buljongsmak, köttsmak, ”delikat”. Namnet ”umami” gavs av pro- fessor Ikeda själv, och betyder på japan- ska ”god smak”, kort och gott.
Rent kemiskt är det något lättare att uttrycka – även om de flesta av oss kan- ske inte blir så mycket klokare för det.
” Och på mycket stora frågor – eller mycket små och därför lika mystiska – är vi bered- da att köpa ett svar som vi inte har minsta möj- lighet att verifiera ens sekundärt.”
134
COUNTRY SMART