Page 146 - Cell46

skratta åt vilken idiot jag var, medan vi är
medvetna om personen jag har blivit, det
börjar närma sig studenten, alla säger att jag
har vuxit, jag ser det inte själv, men jag tror
dem, för jag känner det. Jag ser världen på
samma sätt som jag alltid gjort, men den
känns annorlunda, den känns formbar, den
känns magisk, jag tror att jag är kär, kär i
livet, det trodde jag aldrig att jag skulle bli,
men jag vet att vad jag än känner så vill jag
inte att det ska sluta,

Så jag ska fortsätta kämpa, fortsätta
utvecklas, till mitt sista andetag och jag
hoppas, hoppas att ni en dag kommer kunna
skryta för folk om personen jag blivit, för det
enda jag vill, är att ni ska känna det, känna
att ni har gjort mig till en bättre människa på

så många plan.

Att ni lät mig flytta var inget annat än en sann
kärleksakt, jag ser det nu, jag tror att det
behövdes för att jag skulle kunna växa, jag
gick ifrån att få maten serverad till att sköta
det mesta själv, jag fick stor frihet och stort
ansvar och under de två senaste åren som gått
har jag vuxit och vuxit, fortsatt väga i rollen

140