Page 105 - Cell46

Jag vet inte om det är jag som inte är redo för
samhället eller om det är samhället som inte
är redo för mig, jag vet bara att jag försöker
och ju mer jag anstränger mig för att göra
saker bättre… ju mer fel tycks det gå. Hur det
är möjligt vet jag inte, det är som att jag är
fast i ett svart hål, det suger ut allt som är jag,
allt jag har att kriga för och tar det ifrån mig,
vrider och vänder på saker tills det bara finns
de negativa kvar, jag vill inte ha det så, jag vill
inte vara så, jag kan inte vara allas
syndabock, allt är inte mitt fel och jag måste
rycka upp mig, men hur ska jag kunna göra
det om ingen tror på mig?

Klart det finns folk som stöttar och hjälper
mig, men frågan är om de gör det för att de
bryr sig eller för att det är det de får betalt för.

Man befinner sig ständigt på gränsen till ett
nervöst sammanbrott och det enda jag vill
göra, det enda jag kan göra är att resa upp
mina murar igen, stänga alla ute och hoppas
på det bästa.

99