Page 14 - Cell46

En av poliserna satte sin hand på min axel
när de skulle hämta mig, jag sa åt Rasmus att
säga åt sina kollegor att jag mer än gärna
följer med. Men om någon rör mig igen blir det
inte lika roligt för dem.

Jag vet såklart att man inte ska hota
tjänstemän, men allt gick bra. Jag följde med
poliserna och satte mig i bilen. Vi åkte till
polisstationen, ingen rörde mig, jag satte till
och med i bältet själv. Jag har diagnoser och
Rasmus visste att jag skulle spåra om de inte
ger med sig lite. Så jag följde med till
stationen, blev förhörd av Rasmus på plats
och sedan häktad på obestämd tid. Jag trodde
förstås att jag skulle släppas efter 3 dagar i
brist på bevis, men jag hade fel, jävligt fel.

Allt gick så snabbt och på en enda kväll hade
jag lyckats förstöra hela mitt liv. Än idag
ställer jag mig frågan om saker hade varit
annorlunda om jag inte hade åkt iväg den där
kvällen till Erik. Jag borde egentligen ha
stannat hemma och kollat på Mello med Ida
och hennes dotter. Någonting säger mig att det
hade slutat likadant oavsett, bara en annan
dag och kanske på en annan plats.

8