Page 17 - Cell46

Jag blev förhörd av Rasmus på plats och de
beslutade om häktning tills vidare, jag visste
sen tidigare att man bara får hållas häktad i

tre dagar. Det blev de längsta tre dagarna i
mitt liv. Man kunde varken duscha eller göra
något annat än att bara ligga inne på rummet
och vänta, låg i sängen och stirrade upp i
taket. Jag började bli paranoid, trodde att allt
var planerat av Ida och Melina och jag är
övertygad om att jag hörde Mel skratta igenom
porttelefonen, mer än en gång. Det jag inte
visste då var att jag hade gått igenom
någonting som för mig var traumatiskt. Redan
första dygnet började jag höra saker som inte
var verkliga, men för mig var det verkligt, allt
var verkligt. Det jag gick igenom både i
arresten och på Saltvik var verkligt för mig och
det är det än idag. För mig var det jag
upplevde verkligheten. Jag inser först nu att
jag redan det första dygnet i isoleringen i cell 3
på häktet fått uppleva början på en psykos.
Jag hörde röster som jag trodde kom från
porttelefonen, men det gjorde dem aldrig,
rösterna kom från platsen jag fokuserade på
och jag var helt säker på att jag hörde både

11