Page 165 - Cell46

började le helt omotiverat och det är egentligen
därför jag blev diagnostiserad så pass tidigt,
men jag vet faktiskt inte. Det är så jävla
mycket jag inte vet och jag kommer nog heller
aldrig att få några riktiga svar på mina frågor
när allt kommer omkring.

De ledde mig tillbaka till min tillfälliga cell(som
för övrigt saknade nummer), jag fick mat
medan jag väntade på… återigen hade jag
ingen aning om vad det var jag väntade på för
någonting, men trodde att jag snart skulle få
reda på det, varesig jag ville det eller inte.

Jag blev slutligen eskorterad tillbaka till
kriminalvårdens bil och fick sitta vid en man
som hade namnet “Ruben” på sin namnskylt
och han såg ut som min morbror, fast 30 år

äldre. Jag trodde verkligen att det var min
morbror och att det fanns en utomjording bak
i bilen, för den skakade och rörde sig på ett
konstigt sätt, det fanns en utomjording där
bak som ville äta upp mig, så jag satt där och
blundade, ropade i mitt huvud “Låt det inte
göra ont, snälla, låt det inte göra ont” om och
om igen, men ingenting hände. Det enda som
hände var att jag blev mer och mer rädd.

159