Page 167 - Cell46

Det är åtminstone vad jag tror, jag tror att jag
undermedvetet visste att jag skulle behöva
lämna mitt gamla hem förr eller senare och
det visade sig vara dagen efter jag blivit försatt
på fri fot, men det har jag redan berättat om
tidigare.

Solen sken så starkt och jag såg den sakta
men säkert växa, eller ja, växa och växa, jag
såg den röra sig närmre och det tyckte jag var
väldigt läskigt, eftersom det var en soleruption
på väg, samtidigt som utomjordingen bakom
mig ville äta mig och Ruben skulle beskydda
mig, men det fanns en plot twist.

Mannen som jag var övertygad om var min
morbror var också en utomjording och han
hade tänkt äta upp mig en gång för alla. Jag

kände hur paniken strömmade över mig och
det fanns inte mycket att göra åt den saken,
mer än att acceptera och gå vidare.

Vi blev stående någonstans, jag minns inte
vart, men det var på ett inhägnat område,
säkert ett sådant som tillhörde
kriminalvården, med tanke på att enda stället
jag fick vara på var där dem befann sig.

161