Page 178 - Cell46

min trygga famn, min fina katt, vår grymma
v.50, ja jag hade redan förlorat allt när vi stod
där och det sa jag till dem. Jag sa att döden
inte skrämmer mig längre och att de gärna
fick ta mig till himlen om de ville, för jag hade
ändå inte planerat att leva särskilt länge till.

Det är dethär folk inte förstår, en person som
inte har något att förlora har heller ingenting
att vara rädd för, för vad finns det egentligen
att vara rädd för när man redan har förlorat
allt och alla man älskar?

Om du tänker efter så kommer du snart inse
att det faktiskt inte finns så mycket mer att
vara rädd för, men de blev frustrerade över att
jag inte visade några tecken på rädsla när de
hotade med att hugga mig på gatan. Jag sa att

det bara var att hugga mig om det var vad de
ville göra, för jag orkade verkligen inte bry mig
om att de försökte skrämma skiten ur mig.

David såg lite rädd ut där ett tag, men jag
stirrade bara tomt utan att röra en min,
övertygad om att de ändå inte skulle våga,
men jag tänkte inte utmana ödet i onödan.

172