Page 181 - Cell46

faktiskt, vi var defekta som hon alltid har sagt.
Grejen är bara den att jag slutligen har gått
vidare med mitt liv och hur ont det än må göra
så är inte Ida längre en del av mitt liv, det har
jag accepterat för längesen och dessutom har
jag gått vidare, eller ja, på sätt och vis.

Jag saknar Ida, varje dag, hon förstod mig och
trodde på mig när ingen annan gjorde det,
men jag fuckade upp totalt den där kvällen i
februari och det är saker jag kommer få ångra
i resten av mitt liv, hur långt eller kort det än
må vara.

Ida är en otrolig tjej som jag verkligen önskar
det bästa, jag vill henne inget ont över huvud
taget, jag vill inte ens ha henne tillbaka, för
även om jag saknar henne varje dag så vet jag

att hon har det bättre nu, utan mig att
bekymra sig för, jag tror att jag räddade henne
från migsjälv.

Ibland är det bättre att leva med saknaden
över vad man förlorat än att fortsätta gräva i
ett hål som redan är alldeles för djupt. Jag
hoppas verkligen att hon har det bättre utan
mig nu, fast jag vet såklart mycket mer än vad

175