Page 13 - nr 2_2020

TEMA: DERMATILLOMANI OCH TRICHOTILLOMANI
Min historia – trichotillomani
”Jag är 33 år och bor i Eskilstuna. För mig började det när jag var 18 år och när jag satt framför datorn. Jag börja- de känna med handen på hårstråna och så började jag rycka ut håren. Först var det håren bakom öronen för jag tyckte det kändes skönt, sedan började jag göra det mer och mer och jag kunde inte slu- ta. Det blev kala fläckar bakom öronen. Min mamma sa till mig att ”du kan inte dra i håret så där, du kan ju inte sluta” men jag trodde att jag kunde sluta”.
Jag berättade om det här för någon inom psykiatrin, och då berättade de för mig att det fanns något som hette tricho- tillomani och jag fick veta att jag hade det. Efter det fick jag ingen hjälp, så jag började söka själv på internet efter hjälp. Jag började prata med folk om det men det var ingen som kände till det. Jag visste inte var jag skulle söka hjälp och det kändes hopplöst.
Jag letade vidare själv, och vid några olika tillfällen genom åren har jag se- dan gått i kbt, kognitiv beteendeterapi. De två första terapeuterna visste inte så mycket om trichotillomani, men den se- naste jag gick till var ganska duktig. Jag fick kontakt med honom genom vård- centralen och fick gå till honom ett tiotal gånger. Han kunde en del om det där och hade bra idéer om hur jag kunde göra. Jag fick uppgifter att göra hemma. När jag ville dra ut ett hårstrå skulle jag göra en motsatt rörelse, till exempel gå ut och gå eller diska. Det har gått lite upp och ner sedan dess. Jag har förstått vad han menar, det vill säga han kunde ge mig en del verktyg. Dessa har hjälpt mig en del, men jag har inte blivit helt bra utan får fortfarande fläckar på huvudet där jag dragit bort hår. Oftast är det när jag sitter i soffan och ska kolla på tv. När jag var yngre var det när jag satt framför datorn.
De har sagt till mig att det finns inga läkemedel som hjälper mot det här utan det är kbt som kan vara effektivt. Det
Melinda Mammad-Zada. Foto: Privat.
finns ingen förklaring till att jag fått trichotillomani. För mig är det något jag gör omedvetet, det går inte att rik- tigt se vad det är som händer innan jag drar ut ett hårstrå.
Jag är inte ensam om att ha trichotillo- mani, men det är många som aldrig har hört talas om det. Det är viktigt att veta att jag inte är ensam, men det har inte varit så viktigt för mig att träffa andra med trichotillomani. Jag tror inte att det finns någon mer i denna stad som har detsamma som jag.
När jag drar i håret mår jag dåligt, men inte annars. Håret hinner aldrig växa ut så att det blir långt. Jag får köpa peruk väldigt ofta, det har blivit dyrt för mig. Fläckarna brukar bli först på bakhuvu- det, sedan på sidorna och sist uppe på hjässan. Oftast är det ett hårstrå i taget som jag drar bort, det gör inte ont på mig. Men det skapar problem för mig själv när jag drar ut så många hårstrån att det syns. Jag blir spänd i hela min
kropp och får svårt att slappna av, kän- ner mig ångerfull och börjar fundera på hur jag ser ut om jag till exempel ska gå ut. Det är då ångesten kommer, när jag känner att jag inte kan vara mig själv. Varje gång jag har misslyckats får jag börja om, och om och om igen. Det finns inget som heter ”ge upp”.
Jag vet inget om hur det ska gå i framti- den. Jag kanske får ha det så här i många år utan att det blir bra, men jag tror att det kommer att förbättras. Det går inte heller att veta om jag gjort tillräckligt. Jag tycker att man ska försöka, och det tycker jag att jag har gjort.
Jag har aldrig skämts för min trichotillo- mani och det tror jag beror på hur man är som person. Jag tänker att jag inte kan rå för det, så varför skulle jag skämmas? Jag har inte valt det själv. Det jobbiga är ångesten, men det här är ändå jag och jag tycker att folk får acceptera det.
/Melinda Mammad-Zada
NYTT OM OCD 2/2020 13