Page 117 - Cell46

ett hem, tak över huvudet, en familj som
brydde sig om mig och en bror som alltid trott
på mig och stöttat mig oavsett vad. Jag ska
vara helt ärlig med er, mitt humör var minst
sagt instabilt och det kunde skifta på bara ett
par sekunder, tror inte ens att ett pistolskott
flyger lika snabbt som jag kunde gå från glad
till rasande, det räckte med att man sa en
enda grej som jag inte ville höra eller jag ansåg
vara opassande, det känns som att i vissa
perioder var på riktigt de enda som kom ut ur
min mun dåliga saker, menat att skapa kaos
och oreda, det är ju inte fel, det stämmer, jag
ville verkligen att alla andra skulle lida runt
mig.

Idag vet jag inte varför det blev så, jag kanske
mådde så dåligt att det var ett rop på hjälp

eller så var det så att jag helt enkelt ville att
andra skulle må som jag gjorde? Eller så hade
jag helt enkelt tråkigt och tyckte det var
underhållande att bete mig illa… oavsett vad
så var det otroligt dumt och omoget och flera
år senare så är det otroligt mycket jag ångrar
att jag gjorde när jag bodde hemma, jag
menade ju egentligen aldrig något illa, Utan
jag hade bara svårt att uttrycka mig och jag

111