Page 118 - Cell46

kände någonstans att det inte fanns någon
som förstod mig.

Idag vet jag dock inte, det är liksom inte
viktigt, inte som det var då. Jag vet inte riktigt
vad som hände, vi kanske växte isär? I vilket
fall var jag i slutet nästan ständigt sur och
otrevlig och i efterhand så har jag ingen aning
om hur dem stod ut i så många år hemma, jag
bodde ju där i mer än 5 år, ja, jag bodde i ett
familjehem, detta har jag nämnt ytligt någon
gång, då jag väljer att respektera deras
privatliv. Jag tänker att i och med detta ska
jag berätta om en skolkamrat jag hade för ett
par år sen, vi kan kalla honom David, men det
är inte hans riktiga namn.

För 4 år sen gick jag på en skola som var

anpassad för personer med NPF, alltså
NeuroPsykiatriska Funktionsnedsättningar,
jag bodde då i södra Sverige och pendlade
alltså med tåg till och från skolan dagligen, det
var så jag levde då. Jag lärde känna David
eftersom vi gick på samma skola och råkade
komma från samma stad. I ettan på gymnasiet
så gick jag och David i samma klass då vi
båda hade valt att läsa samhälle, det var något

112