Page 48 - Cell46

det skulle hända den här gången. Att jag en
gång för alla hade nått slutet, att det var dags
nu var ett faktum, men i sista stund var det
min bror Kim som valde att ge mig ett
botemedel, för han kanske hatade mig, men
inte till den grad att han ville se mig död, inte
för att jag egentligen ha en aning om vad han
tycker och tänker om mig överhuvudtaget,
men jag upplevde det som att min bror
räddade mitt liv efter att kent oavsiktligt hade
gett mig mer gift än jag skulle få igenom nålar
som dem stack mig med i kroppen och dessa
kom såklart igenom väggen och sängen, så allt
jag kunde göra var att ligga still och låta dem
göra sin grej.

Allt kändes så hopplöst och jag var minst sagt
panikslagen, livrädd för att jag skulle dö där

och då, men det fanns ingen energi kvar att
kämpa med.

Jag såg ingen anledning till att fortsätta leva,
men jag var inte redo att dö, jag minns att jag
tänkte “Om det är såhär jag ska dö, är det lika
bra att jag får det överstökat, jag har ändå
inget kvar att leva för”, jag tänkte på familjen
jag förlorat, som jag hoppades att en dag få

42