Page 50 - Cell46

Jag låg där en hel dag och förmodligen även
en hel natt och väntade på ett slut som
tydligen inte skulle komma, trots det jag
tidigare upplevt så kunde jag inte dra
sambandet mellan min problematik och
symptomen som uppenbarligen bara var en
del av min fantasi, för mig var det högst
verkligt, jag trodde Kim hade räddat livet på
mig och för det kände jag att jag skulle vara
evigt tacksam.

Jag var glad att min bror som uppenbart
hatade mig hade gett mig ett botemedel i sista
stund efter att Kent hade gett mig förmycket
dödligt gift, ja, jag var verkligen tacksam att
jag levde för att få se ännu en dag, men oron,
rädslan, ångesten och paniken återstod, jag
visste inte hur länge till jag skulle orka

fortsätta kämpa för mitt liv, för allt går till en
viss gräns och jag hade kommit till insikt bara
någon dag tidigare att jag kommer dö på
Saltvik, om ingen som jobbar där dödar mig,
så kommer jag förmodligen ta livet av mig själv
när jag inte klarar mer press och jag visste
precis hur det skulle gå till.

44