Page 55 - Cell46

gjorde allt mot mig vågade jag inte säga
någonting till dem, jag blev placerad i min cell
och rösterna fortsatte jävlas med mig om min
rygg i ett dygn ungefär.

Det fortsatte på rummet, jag skulle lägga mig
ner, ligga på ett visst sätt och ligga still så att
ambulansen kunde komma och hjälpa mig
med den, men det behövdes en distraktion, så
jag föreslog att dem skulle släppa ut S ur sin
cell och be han ställa till en scen, eftersom jag
visste att han satt där samtidigt med mig och
att vi var gamla vänner, Kent sa att han hade
släppt ut han ur sin cell och att dem skulle
behöva bära mig ut på madrassen jag låg på.

Jag trodde att jag låg i en sträckbänk, för jag
kände brädor som rörde sig under mig, jag

trodde dem ställde in dem för att hålla min
rygg på plats, men efter ett tag insåg jag att
ingen skulle komma till hjälp, att jag var
ensam och min ryggrad kunde ge vika
närsomhelst om jag rörde mig det minsta åt
något håll.

49