Page 56 - Cell46

Det var i alla fall vad jag trodde och jag var
livrädd för att min rygg skulle komma att ge
vika närsomhelst, jag kunde bara inte låta det
hända. Sent på kvällen sa rösterna att det
skulle komma en ambulans in på området,
men den behövde tillstånd för att få komma in
vilket dem på Saltvik vägrade ge dem, så dem
skulle rulla in en bår på rummet och ta med
mig ut, så det var vad jag väntade på, men fick
höra att min rygg inte gick att rädda, så dem
skulle köra mig utanför området och låta mig
dö där så att kriminalvården inte behövde ta
ansvar för olyckan som inträffat på ett sätt
som jag inte har en aning om när jag tänker
på det.

Jag tror fortfarande jag var hypnotiserad. Det
hördes en kvinnlig röst bakom väggen som sa

att hon hade röntgat min kropp och att det
bara var en kota som satt fel och att jag hade
en massa öronvax i öronen, jag frågade om det
gick att fixa och hon sa att den bara var att
bryta tillbaka om jag la mig ner, men att det
skulle göra jävligt ont.

50