Page 61 - Cell46

där och då trodde jag att det fortfarande fanns
ett hem för mig, att Skolgatan skulle finnas
kvar när jag kom ut.

Samtalet ledde i princip ingenstans och jag
fick helt enkelt sömntabletter och sen
skickade de tillbaka mig till Saltvik, där
mardrömmarna jag upplevt tidigare bara
skulle visa sig eskalera och bli ännu värre.

Jag åkte tillbaka och såg en massa konstiga
emojis på golvet, sådant man bara ser på en
telefon och började misstänka att något var
fel, jag hörde att jag hade en tumör och att de
måste fixa hjälp, jag hörde att de hade ringt en
ambulans, men att jag skulle hinna dö innan
den kom fram.

Så jag fortsatte springa runt i rummet i hopp
om att jag skulle överleva länge nog för
ambulansen att anlända, dem sa att det skulle
ta en halvtimme, sen att den va 7 minuter
bort, att dem rullat in en vagn i korridoren och
jag frågade vad dem väntade på, dem sa att
det var försent att rädda mig, att jag kommer
dö oavsett och de ville inte gå in i rummet så
länge jag fortfarande levde för att det skulle bli

55