Page 62 - Cell46

blod överallt. Jag tjatade, gnällde och bad om
att de skulle komma in, dem var ju precis
utanför dörren, men det var försent, nu skulle
jag dö, de ville att jag skulle dö, så det var
egentligen bara att acceptera att det var slut
på allt nu, att jag inte kunde göra mer.

Orkade inte fortsätta röra mig i hopp om att
dra ut på tiden, för jag visste att det var över,
ingen kunde hjälpa mig. Det var över för mig,
en gång för alla och jag tänkte att då var det
lika bra att bara ge upp, satte mig i hörnet vid
dörren och väntade på slutet, hörde Melinas
röst, trodde det var hon som stoppade dem,
men rösterna sa att hon var där och hälsade
på sin bror som satt i cellen bredvid mig av
någon anledning och nånstans hade jag för
mig att hon faktiskt hade en bror, men mer än

så hade jag ingen aning om.

Jag kunde höra henne skratta, så jag var åter
en gång övertygad om att hon försökte ta död
på mig, även om det egentligen inte var det
minsta logiskt över huvud taget, men jag hade
panik, satte mig i hörnet, satt i fosterställning.
Väntade på att allt skulle vara över, medan
rösterna fortsatte att elda upp mig mer och

56