Page 64 - Cell46

att det redan var försent och att dem hade
kunnat rädda mig om dem hade varit på plats
10 minuter tidigare.

Jag kände en sådan ilska, rädsla, ensamhet
och hopplöshet, över att jag skulle dö i en
fängelsecell, varför jag? “För att Melina inte vill
att du ska överleva”, var det svar jag fick, eller
så sa dem att “Ida inte vill att du ska
överleva”, men jag hade aldrig trott att varken
hon eller Melina hatade mig så pass mycket
att de ville se mig död. Men tydligen var det
precis vad Melina ville, hon ville att jag skulle
dö på anstalten, att jag aldrig skulle få komma
ut därifrån levande, det är åtminstone vad jag
trodde där och då.

Det gjorde mig både arg, ledsen och

frustrerad, men samtidigt trodde jag på
varenda ord rösterna i mitt huvud sa, för jag
var övertygad om att rösterna kom utifrån,
från porttelefon, från toalettstolen, från
väggarna, ja, dem var överallt. Hur skulle jag
kunna misstro röster jag hört dygnet runt i
flera veckor, när nästan allt de sagt visat sig
stämma? Det var liksom omöjligt att inte tro
på dem om man säger så, det jag inte tänkte

58