Page 60 - Cell46

läkare på psykiatrin i Sundsvall, men jag sa
inte så mycket mer till honom än att jag ville
åka hem.

När jag satt i bilen la jag märke till att mitt
huvud hade slutat växa uppåt, så jag kände
mig lite lugnare, trodde att det var röster som
pratade med mig via deras komradio på en
frekvens som bara jag kunde höra på grund av
att jag alltid har haft onaturligt känsliga öron.

Jag kom till psykiatrin full av rädsla och panik
i tron om att alla jävlades med mig, så jag gav
inga riktiga svar till läkaren, minns att han
skrev ut sömntabletter vid namn zopiklon,
som slutade fungera för mig för hur längesen
som helst, men jag sa heller inget om det.

Dem frågade om jag fått svar på när jag ska få
åka hem och jag sa som det var att jag
fortfarande var under utredning och inte visste
mer än att jag skulle vara fortsatt häktad tills
jag hade träffat en läkare, det kanske var
honom dem syftade på, det vet jag inte
någonting om faktisk, men av fortsatt rädsla
undvek jag att besvara frågor och kommentera
något ytterligare än att jag ville åka hem, för

54