Page 49 - Cell46

komma hem till, det var den enda ljusa tanke
jag hade, jag hoppades på att få komma hem
till Ida, be om ursäkt och få sona för mina
misstag.

Såklart visste jag att det var som att famla i
mörkret, men jag såg det som ett litet ljus i en
väldigt mörk tunnel, en anledning att fortsätta
försöka kämpa, men jag visste också att bron
var bränd sedan länge.

Dock finns det inga riktiga möjligheter till att
tänka rationellt när man upplever saker som
var högst verkliga och än idag undrar jag om
det hade varit annorlunda om allt detta
skedde idag och inte för ett par månader sen
och det enkla svaret är förvånansvärt nog nej.
Jag tror inte att det hade spelat någon roll

eftersom min vistelse i fängelse utlöste ett
trauma som jag får ta konsekvenserna av än
idag.

Min läkare tror att symptomen är övergående
och jag tror att jag fått en medicin som
dämpar dem, även om en doshöjning är på sin
plats.

43