Page 44 - Cell46

väl medveten om vad jag varit med om, men
jag vågade inte säga något till någon, vågade
inte berätta vad jag upplevt.

Jag var säker på att kriminalvården jävlades
med mig, att de försökte döda mig, så jag
kunde förstås inte prata med dem om vad jag
upplevt eftersom jag var övertygad om att det
var dem som låg bakom allting.

Jag kunde bara inte förstå hur det kom sig att
de både hade tid, men också tillstånd att
jävlas med någon på dethär sättet. Man borde
verkligen inte få hålla på och jävlas på dethär
sättet med dem intagna.

Men som sagt har jag inte den blekaste aning
om hur mycket av det jag upplevde som var

verkligt, tänk om ingenting var det? Tänk om
allt bara hände i mitt huvud när allt kommer
omkring, inget av det jag upplevde kanske var
på riktigt.

38