Page 41 - Cell46

Det hade gått kanske 3-4 veckor på anstalten,
jag skrev dagbok och trodde att någon snokat
i den, därför skrev jag en lapp till den som
snokar att det är slöseri med tid att läsa
allting, för det finns inga bevis för någonting i
pappret jag skrivit.

De visste på anstalten att jag skrev på en bok,
men de visste inte så mycket mer, det är
därför jag var övertygad om att dem jävlades
med mig. För att jag skulle ha något att skriva
om.

Detta var förstås nåt jag trodde på till 100%,
men i vilket fall låg jag I mitt rum en dag och
kollade på tv, började höra röster som pratade
om det jag hade skrivit, jag skrev något om en

kille som jobbar där som jag kände hade
diagnoser, jag har en radar för sånt, jag hade
bara skrivit att han var snäll, men rösterna sa
att jag måste be han om ursäkt, för vad vet jag
inte nu när jag tänker efter, för jag tänkte
aldrig något illa om han överhuvudtaget, inser
jag nu.

35