Page 37 - Cell46

Det var till min morbror, jag skrev att det var
synd att jag aldrig fick vara med och uppleva
att han fick barn och att jag visste att han
skulle bli en bra pappa, jag grät när jag skrev
det, att jag alltid sett upp till han och var
tacksam för att han alltid stått vid min sida
trots all skit jag gjort i mitt liv.

Jag hann inte skriva så mycket mer innan
rösterna sa att tiden var ute, jag slog på tv:n
som fanns på rummet och kollade på klockan,
den var runt 05 på morgonen, de sa att min
tid var ute och att det var dags att avsluta det.

Jag fick skriva mitt brev även om det inte
hade skrivits klart. Jag kände mig klar, så jag
valde att lägga mig i sängen. Jag kände inget
stick, men jag var livrädd och rösterna började

prata igen, de ställde massa frågor och sa att
de var sant/lögn beroende på vad de själva
ville, men just där och då trodde jag att de
kunde läsa mina tankar.

När jag fick frågan om jag fortfarande älskade
Ida började jag gråta, dem fortsatte säga att
det inte var sant, jag grät och tänkte att jag
aldrig kommer få se Ivy(mitt ex äldsta dotter)

31