Page 32 - Cell46

att glömma det så upprepas det, bara för att
jag inte skulle kunna glömma bort det.
Det innebar att han skulle försöka döda mig,
Kent sa att jag skulle bli skjuten och såklart
sprang jag runt i hela rummet. Jag var livrädd
hela natten. Efter att ha sprungit runt hela
natten var jag helt utmattad. Jag satte mig i
fönstret och tänkte "vad du än gör, missa inte,
snälla missa inte". Jag hade tidigare frågat
personalen om rutorna var skottsäkra, vilket
de sa att de var. Mitt uppe i allt var det
omöjligt att tänka rationellt och jag kämpade
trots allt för mitt liv, men slutligen valde jag
att ge upp. Varför ska jag ge mig in i en kamp
som jag vet att jag inte kommer kunna vinna?

Det kändes ganska meningslöst att ens
försöka, för jag visste att det redan var kört.

Kent sa till mig att han inte kunde skjuta mig
på rummet, att vi måste gå till skogen. Att vi
måste ut och göra det.

Han skulle skjuta mig senare på natten, mot
morgonen. Jag satt helt enkelt i fönstret och
väntade på slutet, hoppades för allt i världen
att det inte skulle göra ont. Det ljusnade,
morgonen kom och ingenting hände.

26