Page 27 - Cell46

det över till en gång i timmen. Efter några
veckor kollade de bara till mig vid måltider.

Jag började höra röster, som inte bara
upprepade varenda sak jag tänkte med
fördröjning utan de hade ett eget liv. Svårt att
förklara, men rösterna var självständiga och
jag var övertygad om att allt jag hörde var
verkligt, att kriminalvården jävlades med mig
för att Melina hade fått dem att göra det, men
det jag inte visste var att hon inte har rätt att
göra något av det jag upplevde, hon har inte
den makten och hon skulle aldrig göra så mot
mig. Dessutom har hon aldrig varit på Saltvik
över huvud taget, jag följde upp mina spår och
pratade med alla utom mitt familjehem när jag
kom ut. Ville veta om rösterna fortfarande
hördes när jag var med personerna som varit

en del av mina hallucinationer. Melina kunde
jag utesluta dagen efter jag försattes på fri fot.

Redan i arresten i Örnsköldsvik kunde jag
höra Melinas röst i porttelefon, eller jag hörde
henne snarare skratta till medan någon
pratade med mig om någonting. Då kände jag
inte igen rösten för den var väldigt lik Per i
familjehemmet, vilket jag tyckte var lite

21