Page 35 - Cell46

Varför rubriken? För att det här är ytterligare
en upplevelse som jag ska försöka återge så
gott det går efter bästa förmåga.

Jag trodde att dem skulle sticka mig med
nålar, så jag sprang runt i hela rummet av
rädsla för att bli dödad av nålar som fanns
överallt, i skrivbord, golv, väggar och säng,
sprang runt en hel natt, rösterna tjatade på
att jag bara skulle lägga mig i sängen och få
det överstökat, men jag kämpade för mitt liv.
Ville inte dö, ville träffa Ida en sista gång, fixa
allt, även fast jag visste redan då att det inte
fanns något att fixa.

Jag var ensam, trasig, psykotisk, desperat, jag
var tvungen att kämpa, kollade på hårbandet

jag hade runt handleden, som jag en gång tog
ur hennes skål med hårsnoddar, det gav mig
styrka att kämpa, jag sprang runt i rummet,
stod på sängkanten och höll i kanten på
väggen, för jag visste att de va de enda stället
det inte fanns några nålar på, på grund av att
det var omöjligt ur byggperspektiv, de fanns
inga spår i väggen sen tidigare och den var
tunn, satt mellan sängen och toaletten, som

29