Page 38 - Cell46

växa upp, mindes Göteborg och hur stolt jag
var över barnen, men rösterna fortsatte säga
att det var en lögn, vilket det såklart inte var,
mitt liv passerade i revy, eller snarare min tid
med Ida.

Jag la fram säkert 20 saker till, men de
fortsatte säga att jag inte älskade henne och
än idag blir jag tårögd när jag tänker på vissa
saker, som att jag aldrig kommer få vara med
och se barnen växa upp, det var mina barn
också.

I vilket fall blev jag less på alla frågor och sa åt
dem att sluts vara sega, att de bara skulle
döda mig istället för att fråga en massa skit.
Vad var poängen med alla frågor om jag ändå
skulle dö?

Jag kollade på hårbandet, det enda jag hade
som höll mig kvar i verkligheten, det enda som
fick mig att fortsätta kämpa, fortsätta vägra
stänga av mina känslor.

Jag kollade på hårbandet och tänkte att jag
bara ville få det överstökat, blundade, väntade
på slutet, hoppades för allt i världen att det

32