Page 97 - Cell46

trodde att jag var hypnotiserad. Jag kunde se
mig själv sittandes i en rullstol med massa
slangar över kroppen, jag såg Ida gråta, både
hon och jag visste att det var farväl, att jag
inte hade lång tid kvar att leva och hon var
den sista personen jag ville träffa, för jag hade
redan skrivit ett avskedsbrev till min morbror
inte mer än bara ett par dagar tidigare.

Så mitt ex var den sista personen jag ville
träffa innan jag dog, jag ville säga förlåt och
sluta cirkeln, för bådas skull.

Jag kunde se oss sitta där och prata, luften
kändes full av tomhet, som att vi båda visste
att det var dags för mig att dö och det inte
fanns något som någon kunde göra åt saken,
att dem kunde dra ut på det var de enda dem

kunde, tillräckligt länge för att jag skulle få en
chans att säga hejdå och det sjuka är att jag
var tacksam där i stunden för att dem vann
mig lite mer tid, tillräckligt för att träffa mitt
livs kärlek en sista gång.

Vi pratade och sen bleknade allt bara bort, jag
låg fortfarande i min säng, men jag kunde
höra röster som sa att dem inte vet hur länge

91