Page 99 - Civil-militär samverkan 2016
P. 99

HANDBOK



                  8.4.3.  Förordning om totalförsvar och höjd beredskap
                  Syftet med förordningen (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap är att skapa
                  bättre förutsättningar inför och vid höjd beredskap.


                  Av 1 § i förordningen framgår att förordningen ansluter till vad som föreskrivs i lagen
                  (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap. Syftet är att statliga myndigheter ge-
                  nom sin verksamhet ska minska sårbarheten i samhället och utveckla en god förmåga att
                  hantera sina uppgifter inför och vid höjd beredskap.

                  I 2 § hänvisas till förordningen (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansva-
                  riga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap, lagen (2006:544) om kommuners och
                  landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap
                  och förordningen (2006:637) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid ex-
                  traordinära händelser i fredstid och höjd beredskap.

                  4  §  anger  att  varje  myndighet  (utom  Regeringskansliet,  kommittéväsendet  och  För-
                  svarsmakten) i sin verksamhet ska beakta totalförsvarets krav. Planering ska ske i sam-
                  verkan med de statliga myndigheter, kommuner, landsting, sammanslutningar och nä-
                  ringsidkare som är berörda.

                  I förordningen framgår hur beslut om höjd beredskap tillkännages. Där framgår också
                  innebörden av beredskapslarm, till exempel vilka författningar som omedelbart tilläm-
                  pas i sin helhet.



                  8.4.4.  Fullmaktslagarna
                  Vissa lagar är speciella i sin utformning och har betydelse för den administrativa bered-
                  skapen. En del av beredskapsförfattningarna är s.k. fullmaktslagar, utomlands ofta kal-
                  lade undantagslagar. En fullmaktslag är en lag som antagits och är i kraft, men börjar
                  tillämpas först när man beslutar om detta.

                  Riksdagen kan i vissa fall genom lag bemyndiga regeringen (dvs. ge en fullmakt) att
                  besluta  om  föreskrifter  som  annars  skulle  ha  beslutats  av  riksdagen  (RF  8:3).  Vissa
                  fullmaktslagar kan sättas i tillämpning om riket är i krig eller krigsfara eller vid extraor-
                  dinära förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som riket befunnit sig i
                  (RF 15:6).


                  I lagstiftningen finns också en annan slags fullmakt, nämligen när regeringen, genom
                  lag, getts möjlighet att föreskriva undantag från lag eller meddela regler som avviker
                  från lagen. Även denna sorts fullmakt sätts bara i tillämpning om riket är i krig, krigs-
                  fara  eller  vid  andra  utomordentliga  förhållanden.  Exempel  på  en  sådan  lag  är  lag
                  (2003:778) om skydd mot olyckor.

                  Till lagarna knyts vissa tillämpningsbestämmelser, som regeringen utfärdat. I vissa fall
                  ger regeringen ett bemyndigande till en eller flera myndigheter att i sin tur lämna detalj-
                  föreskrifter. Fullmaktslagarna kan grovt indelas i följande kategorier:








                                                           99
   94   95   96   97   98   99   100   101   102   103   104