Page 29 - MSBs rapport
P. 29
FiP – Ett kostnadseffektivt hjälpmedel för ett likvärdigt skydd mot olyckor? Lantz
5. Aktuell lagstiftning
I detta kapitel presenteras och tolkas begreppet FiP utifrån svensk lagstiftning. Olika
incitament till verksamheten tas upp utifrån lagen om skydd mot olyckor [LSO] samt från
förbundets egna verksamhetsmål. Utifrån Arbetsmiljöverkets författningssamling [AFS]
behandlas begreppet FiP beträffande att agera som ensam personal på en olycksplats.
5.1 FiP utifrån lagstiftningens perspektiv
Räddningstjänstens verksamhet är huvudsakligen skattefinansierad och står under
kommunallagen. Kommunallagen (1991:900) ger kommunen rätt att tillhandahålla
allmännyttiga tjänster åt kommuninvånarna (2 kap. § 7 KL). Därmed bör en räddningstjänst
också utvärderas och bedrivas utifrån ett samhällekonomiskt perspektiv. Då räddningstjänsten
drivs med hjälp av skattebetalarnas medel bör målen med verksamheten också infria det mål
och behovskrav som gynnar samhället. En kostnadseffektiv räddningstjänst innebär att varje
bidrag som stoppas in i verksamheten ska ge så stor effekt som möjligt i förhållande till det
övergripande målet (Frödin & Jonsson, 2003). Gästrike räddningstjänsts uppdrag och syfte är
att skapa ett tryggare och säkrare samhälle genom att skydda och rädda människor, egendom
och miljö (Gästrike Räddningstjänst, 2010a). Utöver detta finns även mer specifika lokala
verksamhetsmål som till exempel att ”(…) kunna prioritera aktiviteter som är mest
kostnadseffektiva” (Gästrike Räddningstjänst, 2009b). Därmed bör förbundets aktiviteter ge så
stor effekt som möjligt avseende målet att skapa ett säkrare samhälle.
Räddningstjänstens verksamhet är för det mesta belägen där den efterfrågas vilket betyder att
huvuddelen av räddningstjänstens resurser är placerade i anslutning till tätorter. På grund av
detta är därmed tillgången på service för kommunens befolkning snedfördelad mellan tät- och
landsbygdsorter. Det är inte praktiskt möjligt att ha samma framkörningstid till alla boende på
en landsortsbygd eftersom de geografiska avstånden kan variera kraftigt. En kommun kan
rimligtvis inte erbjuda en sådan stor resurskapacitet med de ekonomiska medel som finns
(Palm, 2006). Skyddet mot olyckor kan således skilja sig åt för boende på landsbygden
gentemot boende i städerna. Till skillnad från landsbygden är avstånden i städerna relativt
korta och räddningstjänsten är helt enkelt framme snabbare på olycksplatsen. Det är dessutom
för resurskrävande att bemanna en landsbygd med en heltidspersonal med 90 sekunders
anspänningstid likt i städerna. Larmen är helt enkelt för få till antalet för att kostnaderna ska
vara samhällsekonomiskt acceptabla. I lagen (2003:778) om skydd mot olyckor 1 kap. § 1
17
5. Aktuell lagstiftning
I detta kapitel presenteras och tolkas begreppet FiP utifrån svensk lagstiftning. Olika
incitament till verksamheten tas upp utifrån lagen om skydd mot olyckor [LSO] samt från
förbundets egna verksamhetsmål. Utifrån Arbetsmiljöverkets författningssamling [AFS]
behandlas begreppet FiP beträffande att agera som ensam personal på en olycksplats.
5.1 FiP utifrån lagstiftningens perspektiv
Räddningstjänstens verksamhet är huvudsakligen skattefinansierad och står under
kommunallagen. Kommunallagen (1991:900) ger kommunen rätt att tillhandahålla
allmännyttiga tjänster åt kommuninvånarna (2 kap. § 7 KL). Därmed bör en räddningstjänst
också utvärderas och bedrivas utifrån ett samhällekonomiskt perspektiv. Då räddningstjänsten
drivs med hjälp av skattebetalarnas medel bör målen med verksamheten också infria det mål
och behovskrav som gynnar samhället. En kostnadseffektiv räddningstjänst innebär att varje
bidrag som stoppas in i verksamheten ska ge så stor effekt som möjligt i förhållande till det
övergripande målet (Frödin & Jonsson, 2003). Gästrike räddningstjänsts uppdrag och syfte är
att skapa ett tryggare och säkrare samhälle genom att skydda och rädda människor, egendom
och miljö (Gästrike Räddningstjänst, 2010a). Utöver detta finns även mer specifika lokala
verksamhetsmål som till exempel att ”(…) kunna prioritera aktiviteter som är mest
kostnadseffektiva” (Gästrike Räddningstjänst, 2009b). Därmed bör förbundets aktiviteter ge så
stor effekt som möjligt avseende målet att skapa ett säkrare samhälle.
Räddningstjänstens verksamhet är för det mesta belägen där den efterfrågas vilket betyder att
huvuddelen av räddningstjänstens resurser är placerade i anslutning till tätorter. På grund av
detta är därmed tillgången på service för kommunens befolkning snedfördelad mellan tät- och
landsbygdsorter. Det är inte praktiskt möjligt att ha samma framkörningstid till alla boende på
en landsortsbygd eftersom de geografiska avstånden kan variera kraftigt. En kommun kan
rimligtvis inte erbjuda en sådan stor resurskapacitet med de ekonomiska medel som finns
(Palm, 2006). Skyddet mot olyckor kan således skilja sig åt för boende på landsbygden
gentemot boende i städerna. Till skillnad från landsbygden är avstånden i städerna relativt
korta och räddningstjänsten är helt enkelt framme snabbare på olycksplatsen. Det är dessutom
för resurskrävande att bemanna en landsbygd med en heltidspersonal med 90 sekunders
anspänningstid likt i städerna. Larmen är helt enkelt för få till antalet för att kostnaderna ska
vara samhällsekonomiskt acceptabla. I lagen (2003:778) om skydd mot olyckor 1 kap. § 1
17
