Page 73 - Cell46

en av många frågor som vi aldrig kommer få
något riktigt svar på.

Jag önskar bara att jag inte föll för alla spratt
min hjärna spelade mig under mina 4
månader i häktet.

Jo, såhär var det, jag trodde så pass mycket
på att min familj skulle få ut mig att jag var
både hoppfull och förväntansfull inför att få
lämna det där jävla stället en gång för alla, för
alla visste att jag egentligen inte hörde hemma
där överhuvudtaget, då menar inte jag ur
brottssynpunkt, jag förtjänade att bli straffad,
men det hände så mycket där under min
vistelse att jag egentligen bara hade tur att jag
inte behövde stanna längre än 4 månader, jag
hade nog ärligt talat inte klarat av att sitta där

så mycket längre.

Jag hör fortfarande Monas röst varenda dag
“Du kommer aldrig att komma ut härifrån”,
det var ord som jag hörde under hela min
vistelse på anstalten också, men nu kan jag
skratta åt det, jag är inte tvungen att vara
någonstans. Vill jag gå ut tar jag bilen och kör
dit jag vill, eller bussen. Det finns inget som

67